JOHANNA LUNDBERG

Jag vill fan inte hymla. Jag vill skrika ut hur stolt jag är över mig själv. Jag har inte bara förändrat min träning och kost, jag har förändrat mig själv. Min inställning till mat och träning och livet har förändrats totalt. Jag har inte uteslutit socker, godis och glass. Då skulle jag bara vilja ha det ännu mer. Men jag försöker undvika det och unna mig ibland istället.
Ibland glömmer jag bort eller tittar mig noggrannt i spegeln och tänker att det egentligen inte är så stor skillnad, att det inte syns, att min kropp är detsamma som för ett halvår sen. Men sen tittar jag som på bilden nedan och det är som en käftsmäll i ansiktet. Jag ser förändringen, jag känner förändringen. Fan vad jag är bra alltså.
Förr trodde jag att jag älskade min kropp, all "propaganda" om att man ska älska sin kropp oavsett form, storlek och skavanker gjorde mig blind. Det vart som att jag lurade mig själv hela dagarna att jag älskade min kropp och att jag var nöjd, för att sedan när jag stod där naken och utlämnad framför spegeln om kvällarna kände mig så fruktansvärt äcklig. Dit vill jag aldrig tillbaka. Idag kan jag säga att jag fortfarande inte riktigt älskar min kropp, men jag tror att jag börjar bli lite kär i den. Idag mår jag bättre än jag nåååågonsin tidigare gjort och FA-AN vad jag är stolt över mig själv. Det handlar inte om att kan jag så kan du. Man kan inte förändra sig själv för att någon annan kan, man måste själv vilja för att kunna. Vill man så kan man.